Efter amning

Jag har världsasmå bröst. Yttepyttesmå. De går inte att hitta nästan, så små är de.

Ack, jag minns en tid med svällande bröst, fulla av fet modersmjölk. Lika stora som en viss bebis huvud.

Fast jag minns också blåsor, nattamningsnacke och annat ont.

Slutammat

Tilda har slutat amma. Bara sådär. Hux flux tröttnade hon och började vägra. Hon vrider bort huvudet och ropar näääää nääääääää.

Så mina stackars bröst har blivit proppfulla som när jag var nyförlöst och jag har fått "lätta på trycket" som bvc-tanten uttryckte saken.

Men jäklar vad ont det gör i bröna. Och lite i själen.

Allt av intresse

Allt är väldigt intressant just nu. Allt. Det är hemskt svårt att till exempel äta när det finns så mycket annat att titta på och känna på. Amning nån annanstans än hemma är ganska dödsdömt. Hemma ser det ut ungefär såhär: amma... stå i krypställning i soffan. Gunga fram och tillbaka. Dyka med näsan ner i soffan. Amma... krafsa på soffan. Stoppa in mammas klänning i munnen. Vrida på huvudet när pappa går in i sovrummet. Amma... vrida på huvudet när pappa går ut ur sovrummet. Amma... sitta upp. Stå i krypställning (osv).

Ända tills mamma tröttnar och stänger om bröstet.

Flash i parken

När vi reste oss upp efter en stund på en filt i parken i går märkte jag att jag hade suttit med både uppknäppt klänning och uppknäppt bh.

Jaja. Vad gör det om man visar bh:n hit och bröna dit? Det är ju bara käk nu för ti'n.

En egen viktkurva

Idag vägde vi Tilda igen. Tio veckor och fem dagar gammal vägde hon 6,6 kilo. Det är ganska mycket, men Tilda följer sin egen viktkurva, förklarade bvc-sköterskan.

Jag är lite orolig för att hon börjar bli smalare. Hon har fortfarande dubbelhaka, men dubbelnacken har försvunnit.

Å andra sidan är det ju roligt att veta att hon har en hals.

Förtydligande angående tjocka Tilda

Jag har skrivit flera inlägg om Tildas vikt den senaste tiden. Jag vill bara förtydliga att det inte på något sätt är kritik mot Tildas kroppshydda. Jag är mycket stolt över att ha en bebis som väger mer än sina gelikar. Så det så.

Dessutom gör hennes matlust att jag kan fika lite mer. Ta en kaka till, liksom.

Grädde i brösten...

... är vad jag måste ha. Tildas viktkurva pekar rakt uppåt. Drygt sju veckor gammal väger hon 5,94 kilo. En liten klump med andra ord.

Guldklump.

Amningskoma

När man ammar har man gröt i hjärnan. Det vet ju alla. (Det förvirrade tillståndet kan ju absolut inte bero på sömnbrist.)

I alla fall skyller jag helt och hållet på bebisen för att jag fick hjärnsläpp och glömde min bankomatkod i flera dagar.

Jag mindes den inte igen förrän min man frågade varför jag inte hade bytt från den koden som banken bestämde till en egen som var lättare att komma ihåg. För att koden banken bestämde var så enkel, det var ju...

Nu har jag skrivit ner ALLA koder på ett säkert ställe. Just in case. Det gäller bara att komma ihåg vart de olika koderna går.

En ängel

Vår bebis är en sovande ängel. I alla fall vissa nätter. Eller, i alla fall var hon det i natt. Mamma fick sova säkert först fyra timmar och sen kanske två timmar till och sen en timme till. Sen gick vi upp och åt frukost. Först Tilda, sen jag, sen Tilda. Och sen Tilda. Jag kom på värsta braiga knepet, först matade jag henne med silikonbröstvårtor för att hon skulle bli hyfsat mätt, sen övade jag utan. Då var hon mycket lugnare och lät mig fixa och trixa och dra i läpparna och lägga om så att det skulle bli rätt.

Pussgurka.