Normaltillstånd

Man vänjer sig vid nästan allt. Nu känns det ju som ett normaltillstånd att inte kunna klämma sig förbi, bakom eller under folk och saker. Att behöva gå på toa minst en gång varje natt och att dessutom behöva rulla ur sängen för att komma upp. Att sova med två extra kuddar, en under magen och en mellan knäna. Att behöva dricka ofantliga mängder vatten, att gå långsamt, långsamt och se till att aldrig behöva stressa. Att knappt kunna andas och ha glapp i örat varje dag. Att det rör sig i magen, att det bubblar utanpå magen. Att väga mer och mer, att täppa till överallt där det läcker. Att smörja in magen med hudkräm och olja morgon och kväll, att dricka blodsaft varje dag och tänka på att äta ordentligt. Till och med att inte dricka vin känns som ett normaltillstånd.

Men jag vänjer mig aldrig vid hur magen ser ut. Varje gång jag ser mig själv i spegeln häpnar jag...

Ont i örat

I går var jag på fest med hög ljudnivå. Under hela kvällen hade jag mitt glapp i örat. På natten gjorde det så himla ont i örat och då kom jag på att det naturligtvis inte alls är bra att lyssna på höga ljud utan att örat är slutet...

Dessutom tror jag att alla mina visdomständer har bestämt sig för att ploppa upp samtidigt just nu. Det gör ont i käkarna! Kan visdomständerna börja växa extra fort när man är gravid?

Laktera

Förra veckan på yogan fick vi prover på oljor som var bra att massera magen med. Man kunde också massera brösten för att stimulera mjölkkörtlarna fram till 6 veckor före BF. Jättebra, tänkte jag och satte genast igång att massera.

Det skulle jag inte ha gjort. Redan samma kväll började det rinna och nu får jag liksom inte stopp på det.

Min man har nånstans lärt sig ordet laktera, vilket han nu använder flitigt.

Foglossningsträning

Jag har inte hunnit skriva att jag var hos sjukgymnasten i tisdags för att få information om foglossning. Sjukgymnasten var en trist mänska som verkade gå efter ett väl inövat program. Hon svarade egentligen inte på frågor utan smet liksom bara tillbaka in på den inlärda föreläsningen direkt efter varje undran från oss lidande gravida. I slutändan fick jag ändå ett positivt besked: eftersom jag hade reagerat på smärtan så tidigt och dragit ner på tempot kände jag mig ju bättre. Då tyckte hon att det bästa för mig var att gå och träna! Jippey!

(Skulle ha gått idag, men så hann jag inte... ska gå i morgon för jag var tvungen att släpa hem datorn och jobba på tåget och då fick jag jätteont i axlarna. Jag som inte ska bära.)