Man vänjer sig vid nästan allt. Nu känns det ju som ett normaltillstånd att inte kunna klämma sig förbi, bakom eller under folk och saker. Att behöva gå på toa minst en gång varje natt och att dessutom behöva rulla ur sängen för att komma upp. Att sova med två extra kuddar, en under magen och en mellan knäna. Att behöva dricka ofantliga mängder vatten, att gå långsamt, långsamt och se till att aldrig behöva stressa. Att knappt kunna andas och ha glapp i örat varje dag. Att det rör sig i magen, att det bubblar utanpå magen. Att väga mer och mer, att täppa till överallt där det läcker. Att smörja in magen med hudkräm och olja morgon och kväll, att dricka blodsaft varje dag och tänka på att äta ordentligt. Till och med att inte dricka vin känns som ett normaltillstånd.
Men jag vänjer mig aldrig vid hur magen ser ut. Varje gång jag ser mig själv i spegeln häpnar jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar