När blir en bebis ett barn?

Tilda har lärt sig så jäkla mycket nytt den senaste tiden. Orden kommer, de strömmar fram, hon börjar få ord för det mesta omkring sig. Hon pekar på sig själv när vi frågar "var är Tilda?" och vi tror att hon säger Tilda själv också.

Hon går längs möblerna, står lull om hon inte tänker på vad hon gör och går inte att lura längre. Om vi plockar bort något hon inte får leka med försöker hon ändå få tag på det. Hon ger sig inte.

Favoritlekarna just nu är att stoppa ner saker i andra saker. Hon har två små resväskor som hon proppar fulla med klossar, mjukdjur och andra leksaker. Sen packar hon upp dem igen. I köket kan hon roa sig länge med att rota i "sin" låda, där vi har lagt gamla matlådor, kastrullunderlägg och lite lock. Hon tar ut allt ur lådan, lägger de små burkarna i de stora, sen plockar hon upp de små burkarna och lägger tillbaka allt i lådan.

Hon testar oss också. Hon vet att vi säger att hon inte får göra vissa saker. Som att dra i sladdar, klättra på lampan eller stoppa saker hon hittar på golvet i munnen. Istället för att, som förut, titta på det hon hittar på golvet och stoppa det i munnen, så tar hon nu upp nåt skräp från golvet, tittar på oss, skrattar och stoppar det i munnen. Likadant när hon ska klättra på lampan. Hon kryper bort till lampan, stannar, tittar på oss och skrattar och när vi säger nej, då kryper hon fram till lampan och börjar krafsa och dra. Busfrö!

Men många andra saker är så mycket lättare nu. Även om det fortfarande ofta är en kamp att lägga henne, så går det. Hon somnar till och med själv ibland. Hon är för det mesta nöjd i vagnen och vi behöver inte längre bära henne på stan. Hon är en liten solstråle, nästan alltid glad och vansinnigt social. Hon skrattar och flirtar och babblar med alla på bussen och tunnelbanan. Hon älskar andra barn, söker genast kontakt, även om hon ofta går för långt och börjar klättra, klänga och så småningom bita dem. Särskilt yngste kusinen, som hon är så förtjust i, blir väldigt besvärad av hennes närmanden. Han tittar på mig, rynkar ögonbrynen och säger "ääääh", ta bort henne!

Hon ser fortfarande ut som en bebis. Hon har ju inget hår (nästan). Men sex små tänder, fyra uppe och två nere. Bebisen håller mer och mer på att försvinna för at lämna plats för ett barn. En liten flicka. På snart ett år.

Tänder - tumme

Tilda suger inte på tummen, utan tuggar på den. Särskilt när hon ska sova. Nu när hon har två små tänder händer föjlande:

Tilda blundar, låter sovljud och är precis på väg att somna när hela hennes ansikte plötsligt förvrids i ett grin, hon skriker och tårar börjar rulla från hennes ögon. Hon har bitit sig i tummen. IGEN.

När lär sig bebisar att de har tänder - och kopplar tänderna till smärta?

...andras ungar...

Det slog mig just att jag åkte buss med min unge, snorig som tusan, ena ögat helt kladdigt av en ögoninfektion och hela sig nedkräkt. Fruktansvärt äcklig med andra ord.

Och ja ba "men guuuuuuuuuud vad söt hon är min bebis"

Men vad ska man med alla tangenter till, egentligen?

Tilda har petat bort en av tangenterna på min dator. Den som sitter mellan Alt Gr och Ctrl. Min dator är nämligen en av Tildas absoluta favoritleksaker. Om hon sitter på golvet och jag sätter på datorn ska hon upp i soffan och vara med. Hon skrattar högt åt att se våra spegelbilder i skärmen och färgerna och ljuden som dyker upp när datorn startar.

Sen vill hon förstås pilla på knapparna. Och nu har en knapp trillat av. Jag vet inte vad den är till för. Det ser ut som en bok på den. Har aldrig använt den. Så jag kommer nog inte att sakna den.

Gnäll - bajs

Det händer gång på gång. Och varje gång slår jag mig för pannan och bannar min glömska. Jag berättar för andra att jag alltid glömmer. Skrattar åt det. Ändå verkar jag aldrig lära mig.

Note to self: Om Tilda är gnällig utan uppenbar anledning kommer hon att bajsa inom en halvtimme.

Snor.

Min bebis har snor! Tilda har fått sin första förkylning och har svårt att andas stackarn. Särskilt när hon äter. Igår fick vi använda både saltlösning och snorsug (nej, det var inte jag som sög, jag har förhandlat bort snorsug och kräks) och hon skrek och skrek. Mitt hjärta brast.

Vad är det förresten med barn och nästorkning? Jag menar, det måste ju vara jobbigare att ha snor hängande från näsan än att någon kommer och torkar bort snoret. Eller?

Ett stöd i livet

Vad är det som gör att vissa människor (läs äldre med dåliga ben) tycker att barnvagnar är en utmärkt sak att stödja sig på när man går förbi? Igår när vi åkte tåg skulle en gammal kvinna med rullator gå på tåget före oss. Hon fick hjälp att bära upp rullatorn på tåget och hade stöd av en tågvärd på ena sidan. Med den andra handen stödjer hon sig, ganska tungt, på vagnen.

Jag känner att jag stelnar till. Tittar med ett ansträngt leende på tanten. Det är som att hon har grabbat tag i någon mycket intim del av mig själv.

"Eh, vagnen är nog inte så bra att stödja sig mot" får jag fram "den är inte så stadig". Samtidigt far tanken på mig själv som en överbeskyddande ondskefull person genom mitt huvud. Tanten kan ju faktiskt inte gå. "Stöd dig på mig istället, det är mycket säkrare" får jag fram.

Puh. Jag är en snäll och hjälpsam person trots allt.

Betydelsen av bajs

Alla småbarnsföräldrar snackar bajs. Bokstavligt talat. Det gör vi med. Inte ens i kiss- och bajsåldern tror jag att jag använde ordet bajs så mycket som jag gör nu.

Har hon bajsat? Hon har bajsat. Kan du byta bajsblöja? Vill hon bajsa? Behöver du bajsa, Tilda? Ska jag hjälpa dig?

Och ärligt talat, innan jag fick barn fattade jag inte varför det var så viktigt med bajs. Nu förstår jag.

Bajs är ju nyckeln till bebisens humör.

Eller kanske samma gamla...

Ok, nu är det inte så gulligt med Tildas kräk längre. Det luktar illa och hamnar överallt. I håret till exempel och där blir det ju liksom kvar för så jäkla mycket tid finns inte till att duscha.

Men jag antar att jag vänjer mig. Jag hoppas att jag vänjer mig. Annars får jag återgå till den ursprungliga planen att klä in hela mig alt. hela bebisen alt. hela lägenheten i plast.

Förvånande beteende

Rubriken syftar på mig själv. De som känner mig vet att jag har oerhört svårt för kroppsvätskor i allmänhet, kräks och snor i synnerhet. Även hos barn. Jag har faktiskt oroat mig för hur jag ska kunna ta hand om en liten bebis som kräks och snorar och egentligen bytt bort allt kräks till pappa.

Häromdagen fann jag mig själv sittandes på toalocket i badrummet med Tilda i knät, där jag omsorgsfullt torkade bort snor blandat med kräk som runnit ut ur hennes lilla näsa.

Det som kommer från Tilda kan liksom inte vara äckligt på något sätt. Mycket märkligt. Men ändå så praktiskt!

Goda råd

Barnmorskor och instruktionsböcker om barn ger så goda råd. Som att bebisen kan amma tills den släpper själv. Eh... vaddå släpper? Eller att man kan låta bebisen sova i sängen med föräldrarna om man bara gör en egen liten bädd åt den, med ett eget litet täcke.

De ger däremot inget svar på hur den lilla bädden ska få plats i min armhåla, där bebisen uppenbarligen vill sova?

Axelbebis

Det enda stället Tilda vill vara på är axeln. Helst pappas. Pappa efterfrågar nu en babybjörn för axeln. Annars har han nämnt något som heter v-bag och som man sätter filmkameror på. Den funkar tydligen så att den har små kulor i sig (som en saccosäck typ) som man kan forma efter bebisen och så har den också nån slags vacuum-funktion så att det man stoppar ner sitter fast. En vacuum-bebis.

Jag är skeptisk.

Stora tummar

Idag begav vi oss till Ringen för att kolla efter lite nytt åt Tilda och lite nytt åt mamma. Mamman hade nämligen stort behov av nya byxor. Alla de gamla är för små och av mammabyxorna kan jag bara ha ett par och när Tilda har kissat och bajsat och kräkts på det paret behöver jag ett annat par att byta till.

Så det blev H&M. Tog lite olika storlekar med mig in i provrummet, men samtliga hade 32 i längd. Det har funkat förut. Inte nu. Jag drunknade. Hela mina ben liksom försvann och av fötterna syntes inte ett spår.

Alltså, jag kanske har missuppfattat det här, men mäter man inte jeansstorlekar i tum och är inte en tum alltid en tum? Eller har H&M råkat anställa en designer med extremt stora tummar?

Amningskoma

När man ammar har man gröt i hjärnan. Det vet ju alla. (Det förvirrade tillståndet kan ju absolut inte bero på sömnbrist.)

I alla fall skyller jag helt och hållet på bebisen för att jag fick hjärnsläpp och glömde min bankomatkod i flera dagar.

Jag mindes den inte igen förrän min man frågade varför jag inte hade bytt från den koden som banken bestämde till en egen som var lättare att komma ihåg. För att koden banken bestämde var så enkel, det var ju...

Nu har jag skrivit ner ALLA koder på ett säkert ställe. Just in case. Det gäller bara att komma ihåg vart de olika koderna går.

Två veckor

Idag fyller Tilda två veckor! Hurra hurra!

Häromdagen kom jag på mig själv med att tänka på när vi var på Granit och kollade på prylar till badrummet för ett tag sen. Vi var på nedervåningen på Granit Götgatan. Hur kom vi dit ner med Tilda i vagnen? Tänkte jag. Sen kom jag på att det var ju innan hon fanns.

Tänk att det har funnits en sån tid, innan Tilda hade kommit till oss. Märkligt.